Ska på fest på lördag. Just den här festen är lite fancy och kräver nog klänning, men jag har så få klänningar. Eller nja, jag har ganska många i stilen skjortklänning (om ni vet vad jag menar), men inte "finare" klänningar. Så jag köpte en. Och den är så himla gullig. Jättefin.
På galgen alltså. På någon annan. Inte på mig.
Som vanligt kommer jag gå på festen och självklart kommer jag ha på mig den nyinköpta klänningen, men jag önskar så himla mycket att jag kunde känna mig fin i den. Lika fin som den är. Lika fin som jag önskar att jag var.
Åh, det där är så svårt! Jag känner såå igen mig. Men konstigt nog - även när jag vägde mindre än vad jag gör nu - så har jag aldrig känt mig fin. Det har alltid varit något fel.. Så kanske sitter det där "känner mig inte fin" mest hos dej/mej själv? Går själv med samma tankar inför en fest på lördag, men jag försöker peppa mig och tänka att det är inte kläderna, utan jag som är bjuden på festen :-)
SvaraRaderaHa så kul!
samtidigt som jag så väl känner igen den där självknäckande känslan du beskriver...
SvaraRadera...så vet jag ju att som betraktare som tittar på mina fina festklädda vänner så tycker jag att de är de vackraste som finns...
...så det jag skulle vilja, är att du får möta en sån blick som jag ger dem jag älskar. en sån varm glad-blink som visar att jag tycker att de är de finaste människor jag vet om...
...för jag inbillar mig att jag vet att du är en av de riktigt bra!
Kakan: precis så! Jag kände mig inte heller fin eller tillräcklig när jag var smal. Sitter absolut i huvudet. Ska försöka peppa mig lite och inte tänka så negativt. Ha så kul du med!
SvaraRaderaHEJ! Nu har jag hittat in här på din blogg - äntligen!
SvaraRaderaDu var säkert jättefin i klänningen!
Kram
jagvillhittasolen: jag vet också det. Som betraktare. Mycket svårare dock när det gäller en själv. Tack för fina ord!
SvaraRaderaAnna Drott: tack! Jag tror faktiskt att jag var det. Kram