Jag känner mig så himla ensam i det här med vikten. Jag pratar inte med någon av mina vänner om det här, och absolut inte med min familj. Min relation till min mamma är så djupt inrotad i matrelationsproblem att jag bara inte kan ta upp det med henne, jag vill inte heller. Jag har inte heller den relationen till övriga familjen att jag vill berätta.
Alla min vänner är mer eller mindre normalviktiga, några bär väl på något kilo för mycket men ingen lider av fetma som jag. Därför säger jag inget. Säger ingenting om hur jag mår, hur det känns, hur jag tänker. Inget om blodtrycket, inget om läkarbesöket.
Jag skulle tro att det skulle kunna fungera som en sporre och ett andningshål att berätta. Att någon vet. Att jag vill något annat. Nu kan jag inte fly, för nu vet någon liksom. Men skammen är för stor. Skammen att med ord sitta och prata om att jag låtit allt skena iväg och låtit maten ta över mitt liv är för stor.
Kanske vågar jag berätta för någon om blodtrycket och läkarbesöket. Kanske provar jag.
Tills dess är jag väldigt tacksam över bloggen och er som läser och kommenterar här. Ha en fin helg!
torsdag, april 30, 2009
Andas ut, men tar nya tag
Allt såg bra ut. Alla prover var normala. Socker, kolesterol, blodfetter, sköldkörtel osv. Allt normalt. Så fantastiskt skönt, jag har verkligen varit orolig. Orolig för diabetes, orolig för allt möjligt. Han lät inte heller så orolig över blodtrycket, jag ska tillbaka om några veckor och kolla igen men han trodde inte det var någon fara. Skönt.
Däremot får jag noll respons gällande kampen med vikten. Nu pratade vi i telefon, och jag vågade vara lite kaxigare. Jag tog upp allt om att det är en mental kamp/störning som jag haft hela mitt liv, att jag faktiskt har försökt och försökt och att jag är motiverad, men att jag inte gått ner mer än ca 1 kilo i månaden, vilket är alldeles för lite och för långsamt eftersom jag har en så kraftig och hälsofarlig övervikt.
Det enda han hela tiden sa var att det är viktigt att jag är motiverad, och att jag måste motionera och tänka på min kost.
Det känns så dödfött. Hur får man en människa att förstå? En läkare? Vi avslutade i alla fall samtalet med att vi skulle ta upp det igen om några veckor, och jag sa att om inte han har erfarenhet och kunskap att hjälpa mig så kanske jag kan remitteras vidare till en terapeut, eller till överviktsenheten på Karolinska. Han sa ja, och att vi skulle prata om det när vi ses.
Däremot får jag noll respons gällande kampen med vikten. Nu pratade vi i telefon, och jag vågade vara lite kaxigare. Jag tog upp allt om att det är en mental kamp/störning som jag haft hela mitt liv, att jag faktiskt har försökt och försökt och att jag är motiverad, men att jag inte gått ner mer än ca 1 kilo i månaden, vilket är alldeles för lite och för långsamt eftersom jag har en så kraftig och hälsofarlig övervikt.
Det enda han hela tiden sa var att det är viktigt att jag är motiverad, och att jag måste motionera och tänka på min kost.
Det känns så dödfött. Hur får man en människa att förstå? En läkare? Vi avslutade i alla fall samtalet med att vi skulle ta upp det igen om några veckor, och jag sa att om inte han har erfarenhet och kunskap att hjälpa mig så kanske jag kan remitteras vidare till en terapeut, eller till överviktsenheten på Karolinska. Han sa ja, och att vi skulle prata om det när vi ses.
tisdag, april 28, 2009
Mitt i allt, lite skratt
På provtagningen.
Sköterskan: vem är det du har på väskan?
Jag: va?
Sköterskan: på knappen där, vem är det? Är det Robbie Williams?
Jag: eh... nej, det är Justin Timberlake!
...
Jag: vissa saker blir man aldrig för gammal för!
Sköterskan: vem är det du har på väskan?
Jag: va?
Sköterskan: på knappen där, vem är det? Är det Robbie Williams?
Jag: eh... nej, det är Justin Timberlake!
...
Jag: vissa saker blir man aldrig för gammal för!
måndag, april 27, 2009
En på varje axel
Och som vanligt reagerar min kropp på den här jobbiga eftermiddagen.
Hjärnan: straffa dig själv nu och ät inget mer på hela dagen, på flera dagar, så länge du kan.
Hjärtat: gå och köp allt onyttigt du kommer över, och häv i dig så mycket du bara kan.
Hjärnan: straffa dig själv nu och ät inget mer på hela dagen, på flera dagar, så länge du kan.
Hjärtat: gå och köp allt onyttigt du kommer över, och häv i dig så mycket du bara kan.
Hos doktorn
Det är fortfarande för högt (145/95). Jag ska dit igen i morgon för provtagning, blodprov (bla socker och sköldkörtel) och urinprov.
Varje gång jag är hos doktorn lyckas jag hamna hos en AT-läkare. Jag förstår att de måste lära sig, skaffa sig erfarenhet, men det vore så skönt att hamna hos en erfaren person. Han var snäll och så, men det här är första gången i mitt liv jag överhuvudtaget vågar prata med en läkare om min övervikt. Därför hade det varit tryggare med en person med åtminstone någon erfarenhet av övervikt pga ätstörning.
Han var snäll och så, men när jag hade sagt att jag har försökt i nästan ett halvår och att ingenting händer, och att jag är motiverad men att det knappt känns som att det är värt det för jag går inte ner i vikt, så fick jag till svar att det beror ju på vad du äter och så. Och när du äter. Och jag har haft denna hopplösa känsla så många gånger, för det som ingen förstår som inte har varit i sitsen själv är att ingen vet så mycket om vad man ska äta, och när, och hur ofta, som en person som hela sitt liv har haft en störning till mat. Jag vet allt detta, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag nu är i en akut hälsofarlig situation, och att mitt huvud fortfarande är helt jävla fucked up, som det har varit så länge jag kan minnas, och att jag verkligen, verkligen både vill och måste gå ner i vikt, men inte kan.
Problemet är också att jag knappt klarar av att börja prata ens utan att gråta. Vore det inte så så skulle jag naturligtvis sagt allt detta, att jag vet allt om vad jag bör och inte bör göra, och jag hade krävt att han lyssnade mer på min historia än bara att prata fysisk sjukdomshistorik. Men jag klarade inte det, jag hade fullt upp med att inte bryta ihop. Kanske klarar jag det nästa gång, när vi ses efter att proverna kommit tillbaka.
Positivt ändå: det var inte så akut att han direkt satte mig på blodtryckssänkande medicin. Det vill jag så långt det bara går undvika, har man en gång börjat kommer man inte ifrån den. Och: jag öppnade munnen för en läkare. Det var första gången. Heja mig.
Nu gråter jag mest för att det trots allt var en sådan ansträngning att gå dit, och för att jag i hela mitt liv alltid har varit och ska vara så förbannat stark och klara allt själv. Inte en människa tar jag hjälp av, och det blir så himla mycket att bära på ibland. Som idag.
Varje gång jag är hos doktorn lyckas jag hamna hos en AT-läkare. Jag förstår att de måste lära sig, skaffa sig erfarenhet, men det vore så skönt att hamna hos en erfaren person. Han var snäll och så, men det här är första gången i mitt liv jag överhuvudtaget vågar prata med en läkare om min övervikt. Därför hade det varit tryggare med en person med åtminstone någon erfarenhet av övervikt pga ätstörning.
Han var snäll och så, men när jag hade sagt att jag har försökt i nästan ett halvår och att ingenting händer, och att jag är motiverad men att det knappt känns som att det är värt det för jag går inte ner i vikt, så fick jag till svar att det beror ju på vad du äter och så. Och när du äter. Och jag har haft denna hopplösa känsla så många gånger, för det som ingen förstår som inte har varit i sitsen själv är att ingen vet så mycket om vad man ska äta, och när, och hur ofta, som en person som hela sitt liv har haft en störning till mat. Jag vet allt detta, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag nu är i en akut hälsofarlig situation, och att mitt huvud fortfarande är helt jävla fucked up, som det har varit så länge jag kan minnas, och att jag verkligen, verkligen både vill och måste gå ner i vikt, men inte kan.
Problemet är också att jag knappt klarar av att börja prata ens utan att gråta. Vore det inte så så skulle jag naturligtvis sagt allt detta, att jag vet allt om vad jag bör och inte bör göra, och jag hade krävt att han lyssnade mer på min historia än bara att prata fysisk sjukdomshistorik. Men jag klarade inte det, jag hade fullt upp med att inte bryta ihop. Kanske klarar jag det nästa gång, när vi ses efter att proverna kommit tillbaka.
Positivt ändå: det var inte så akut att han direkt satte mig på blodtryckssänkande medicin. Det vill jag så långt det bara går undvika, har man en gång börjat kommer man inte ifrån den. Och: jag öppnade munnen för en läkare. Det var första gången. Heja mig.
Nu gråter jag mest för att det trots allt var en sådan ansträngning att gå dit, och för att jag i hela mitt liv alltid har varit och ska vara så förbannat stark och klara allt själv. Inte en människa tar jag hjälp av, och det blir så himla mycket att bära på ibland. Som idag.
Wish me luck
Ska alldeles strax till doktorn för att kolla blodtrycket. Är sanslöst nervös. I tankarna har jag haft stroke och hjärtproblem tusen gånger under den dryga vecka som gått sedan jag bokade tiden. Det är dessutom en läkare jag aldrig har träffat förut, jag har upplevt så många läkare som inte varit bra så jag hoppas verkligen att det här är en vettig person.
fredag, april 24, 2009
Drug of choice
Lyssnar på p3, som pratar om alkoholbruk och -missbruk. En oerhört modig och ärlig person ringer in och öppnar sitt hjärta rakt ut i direktsändning. Han berättar om hur han med lätthet dricker mellan 15 och 24 öl på en helg, hur han får minnesluckor och får dans på bardiskar och bråk med vakter återberättat för sig av kompisar dagen efter. Hur han har haft perioder då han inte dricker men att han då stannar hemma, han kan inte gå ut utan att dricka, känner sig spänd och kan inte slappna av då.
Och jag. Jag sitter och lyssnar och är så oändligt tacksam över att jag inte har problem med alkohol. Att jag faktiskt knappt tänker på alkohol, dricker ibland men inte särskilt ofta. Inte för att det är ett statement på något sätt, utan för att jag inte behöver alkohol. Det är gott, jag dricker ibland, men klarar mig bra utan och har också varit utan i långa perioder. Mer för att jag nästan glömmer att det finns, än att det har varit något medvetet beslut.
Sen kommer insikten som en skamsköljning, hela jag blir kall och kinderna blir röda.
Jag är visst missbrukare. Det vet jag. Jag är matmissbrukare. Jag har ingen rätt i världen att känna mig som en bättre människa än personen som ringde in och berättade om sina alkoholvanor. Mitt missbruk är möjligtvis lättare att dölja, men det är lika skamfullt, lika sjukt och lika ohälsosamt. Jag är inte ett dugg bättre, och har ingen som helst rätt att döma andra. Lättnaden över att inte ha drabbats av det ena, försvinner snabbt med insikten om det andra.
Och jag. Jag sitter och lyssnar och är så oändligt tacksam över att jag inte har problem med alkohol. Att jag faktiskt knappt tänker på alkohol, dricker ibland men inte särskilt ofta. Inte för att det är ett statement på något sätt, utan för att jag inte behöver alkohol. Det är gott, jag dricker ibland, men klarar mig bra utan och har också varit utan i långa perioder. Mer för att jag nästan glömmer att det finns, än att det har varit något medvetet beslut.
Sen kommer insikten som en skamsköljning, hela jag blir kall och kinderna blir röda.
Jag är visst missbrukare. Det vet jag. Jag är matmissbrukare. Jag har ingen rätt i världen att känna mig som en bättre människa än personen som ringde in och berättade om sina alkoholvanor. Mitt missbruk är möjligtvis lättare att dölja, men det är lika skamfullt, lika sjukt och lika ohälsosamt. Jag är inte ett dugg bättre, och har ingen som helst rätt att döma andra. Lättnaden över att inte ha drabbats av det ena, försvinner snabbt med insikten om det andra.
torsdag, april 23, 2009
Sommaroro
Sommaren är min värsta tid på året. Jag älskar hur livet är på sommaren, alla är glada, man är förhoppningsvis ledig mycket, och mycket roligt händer. Men det är tungt att vara överviktig på sommaren.
Bada gör jag bara inte. Det finns inte en chans att jag visar mig för andra i baddräkt, inte ens för mina nära vänner. Det är svårt med sommarkläder, jeans är för varmt och kjol ger mest skavsår på insidan av låren. Det är också ganska osmidigt, det är tungt med kroppen och man blir lätt varm, det är inte busenkelt ett glida upp och ner från picknickfiltar utan att dra till sig uppmärksamhet, och med värme kommer behov av mindre kläder och att visa mer av sin kropp är inget man drömmer om.
Jag vill verkligen inte klaga, för det är mest av allt väldigt sorgligt. Sommaren var under många år min bästa tid på året, och nu bävar jag bara för den. Många, många år har jag tänkt "inte en till sommar som fet", men vi vet alla att det här är mycket svårare än man tror och att somrarna kommer och går utan att jag klarar att bli mindre.
Men jag hoppas verkligen på nästa sommar.
Bada gör jag bara inte. Det finns inte en chans att jag visar mig för andra i baddräkt, inte ens för mina nära vänner. Det är svårt med sommarkläder, jeans är för varmt och kjol ger mest skavsår på insidan av låren. Det är också ganska osmidigt, det är tungt med kroppen och man blir lätt varm, det är inte busenkelt ett glida upp och ner från picknickfiltar utan att dra till sig uppmärksamhet, och med värme kommer behov av mindre kläder och att visa mer av sin kropp är inget man drömmer om.
Jag vill verkligen inte klaga, för det är mest av allt väldigt sorgligt. Sommaren var under många år min bästa tid på året, och nu bävar jag bara för den. Många, många år har jag tänkt "inte en till sommar som fet", men vi vet alla att det här är mycket svårare än man tror och att somrarna kommer och går utan att jag klarar att bli mindre.
Men jag hoppas verkligen på nästa sommar.
Tips
Titta in hos den här tjejen. En fin, varm och välskriven blogg om ett stort problem som alltför många bär på.
lördag, april 18, 2009
Att bryta en vana lika inbyggd som en reflex
Det svåraste är att vara sysslolös.
Jag har under många, många år ätit när jag varit uttråkad. Ätit när jag tittat på tv. Ätit när jag surfat på nätet. Ätit när jag har slappat. Helt enkelt när jag inte gjort något särskilt.
Och jag gillar att inte göra något särskilt. Jag gillar att slötitta på tv, att surfa, att läsa. Att slappa. Men det krävs just nu en ganska rejäl viljestyrka för att inte gå till affären, eller rota i skåpen, i jakt på något att äta.
Jag har under många, många år ätit när jag varit uttråkad. Ätit när jag tittat på tv. Ätit när jag surfat på nätet. Ätit när jag har slappat. Helt enkelt när jag inte gjort något särskilt.
Och jag gillar att inte göra något särskilt. Jag gillar att slötitta på tv, att surfa, att läsa. Att slappa. Men det krävs just nu en ganska rejäl viljestyrka för att inte gå till affären, eller rota i skåpen, i jakt på något att äta.
torsdag, april 16, 2009
Hur farligt är det, någon som vet?
Jag gick in på en toalett och grät hejdlöst efter läkarbesöket. Jag har aldrig haft några hälsoproblem på grund av övervikten, jag har alltid varit frisk, haft ett friskt och starkt hjärta osv.
Jag vet, tro mig, som jag vet, att fetma och övervikt har farliga och allvarliga konsekvenser för hälsan. Men att höra det på riktigt för första gången var hemskt. Jag blev så ledsen, arg, besviken på mig själv, på att jag är så här, är i den här situationen, har försatt mig i den.
Och jag blir arg på gud, eller vem det nu är som bestämmer, att jag skulle drabbas av detta nu. Nu när jag har bestämt mig. Nu när jag är motiverad. Nu när det faktiskt känns som att jag kan klara det.
Men mest av allt är jag orolig, förstås. Och går och kollar upp mitt höga blodtryck. På något sätt är det ju bra att det hände nu, att jag fick veta. Vet man kan man ju göra något åt det.
Jag vet, tro mig, som jag vet, att fetma och övervikt har farliga och allvarliga konsekvenser för hälsan. Men att höra det på riktigt för första gången var hemskt. Jag blev så ledsen, arg, besviken på mig själv, på att jag är så här, är i den här situationen, har försatt mig i den.
Och jag blir arg på gud, eller vem det nu är som bestämmer, att jag skulle drabbas av detta nu. Nu när jag har bestämt mig. Nu när jag är motiverad. Nu när det faktiskt känns som att jag kan klara det.
Men mest av allt är jag orolig, förstås. Och går och kollar upp mitt höga blodtryck. På något sätt är det ju bra att det hände nu, att jag fick veta. Vet man kan man ju göra något åt det.
Omsvep
Övervikt är så tabubelagt och jag vet det, jag vet att det är tabubelagt även från andra hållet. Jag vet att det är svårt att bemöta även för normalviktiga (om vi nu ska använda det hemska ordet), man vill inte såra och inte trampa på några ömma tår.
Men igår var jag hos läkaren. I andra syften, förvisso, men mitt blodtryck var högt och hon upprepade gång på gång att det kan vara så/bör kollas upp om man är "lite rund".
Jag är inte lite rund. Jag är kraftigt överviktig. Jag vet om det, och även om jag inte vill att folk ska skrika fetto efter mig på stan, så vill jag att en läkare ska kunna vara rak och ärlig och använda sig av ord som inte förskönar.
Men jag förstår det ju också, hon vet inte vad hon ska säga kanske.
Men igår var jag hos läkaren. I andra syften, förvisso, men mitt blodtryck var högt och hon upprepade gång på gång att det kan vara så/bör kollas upp om man är "lite rund".
Jag är inte lite rund. Jag är kraftigt överviktig. Jag vet om det, och även om jag inte vill att folk ska skrika fetto efter mig på stan, så vill jag att en läkare ska kunna vara rak och ärlig och använda sig av ord som inte förskönar.
Men jag förstår det ju också, hon vet inte vad hon ska säga kanske.
måndag, april 13, 2009
Följa John
Eftersom det uppdateras så oregelbundet här, kan jag tipsa er om att använda något verktyg för att få veta när det har skrivits något nytt, så slipper ni titta in och hålla koll (eller glömma bort att göra det). Ett exempel är Bloglovin'.
Rädd
Jag har haft beslutet inom mig ett bra tag.
Det har växt fram, hela året har det legat och grott för att växa sig starkare. Jag måste sluta äta så här. Jag vill sluta äta så här. Det känns bra att veta det, att jag på riktigt vill sluta. Jag vill välja mig själv och min hälsa.
Men trots beslutet är jag så rädd. Jag vågar inte. Vad händer om jag slutar? Äta och övervikt har varit hela mitt liv. Min identitet.
Jag vet inte hur jag ska våga lämna det.
Det har växt fram, hela året har det legat och grott för att växa sig starkare. Jag måste sluta äta så här. Jag vill sluta äta så här. Det känns bra att veta det, att jag på riktigt vill sluta. Jag vill välja mig själv och min hälsa.
Men trots beslutet är jag så rädd. Jag vågar inte. Vad händer om jag slutar? Äta och övervikt har varit hela mitt liv. Min identitet.
Jag vet inte hur jag ska våga lämna det.
Efter lång väntan
Svar på era frågor. Förlåt att det har dröjt!
Elna sa...
HejVad arbetar du med?Lena
Svar: hej! Jag arbetar på kontor, på en kundsupport på ett stort företag.
Anonym sa...
Är så sorgsen efter att läst allt det du skrivit. Att man kan lägga så stor betydelse på vad andra tycker eller kan tänkas tycka, när det egentligen inte betyder nåt. Det är ju ens egen attityd, ens eget sätt att ta saker som man kan välja och ska lägga betydelse på. Vad alla andra gör eller tycker kan man inte ta ansvar för, eller ta åt sig. Jag blir så paff varje gång jag ställs inför saker som jag "lär" mig att si och så ska det va. Som att jag inte har vett att skämmas över mina håriga ben. Tydligen ska man vara rakad. Jag som i alla år badat bland folk och inte fattat det.Undrar hur många jag skadat? ;)Nä jag får hejda mig här! :DTa hand om dig!Pia
Svar: jag kan förstå din reaktion, men många av oss har mönster inlärda från väldigt tidig ålder. Jag kan inte minnas en tid när jag inte funderade på hur jag uppfattades eller hur jag "skulle vara". I problematiken ligger förstås också att jag inte vill vara så här, vill inte se ut så här. Om jag trivdes med mig själv och med min storlek skulle jag förhoppningsvis inte bry mig lika mycket om vad folk tyckte. Jag bryr mig för att jag inte mår bra. Och mår inte bra för att jag bryr mig, antagligen.
Bea sa...
Jag är själv överviktig och känner igen mig i det du skriver att man t ex känner sig ful och oattraktiv p ga fetman. Jag har försökt en massa gånger att gå ner i i vikt men misslyckas gån på gång. Har du själv tänkt att fatta ett stort beslut att gå ner i vikt en gång för alla?
Svar: ja, jag har ofta tänkt den tanken. Jag har också gjort flera försök. Anledningen till att de har varit misslyckade försök tror jag är just för att det varit "ett stort beslut". För mig är det förödande att lägga så stort hopp, och krav, i en enda handling eller ett enda tillfälle, det gäller annat i livet också. Jag har varit expert på att ställa höga krav på mig själv, för att sedan förbanna och bestraffa mig själv när jag inte har lyckats. Alla misslyckas. Det är förstås normalt, mänskligt och ok. Det är däremot inte normalt att tro att man ska kunna gå igenom hela livet utan att misslyckas. Med det sagt, så tror jag inte att ett sådan beslut skulle fungera på mig, ni vet "1 maj ska jag sluta överäta helt och hållet, jag ska träna varje dag och aldrig mer äta onyttigt". Det är dömt att misslyckas. Det som jag däremot tror på, är att göra ett försök att varje dag försöka fatta ett vettigt beslut. Vad vill jag med den här dagen. Hur vill jag må. Hur vill jag känna mig när jag går och lägger mig på kvällen. En dag i taget, ett val där jag väljer mig själv och mitt välmående. Det är vad jag ska försöka med, vad jag vill försöka med.
Anonym sa...
Hejsan! Jag skulle vilja veta vad det absolut pinsammaste du varit med om relaterat till din kropp/vikt??? Jag har varit med om MYCKET...
Svara: hm, svår fråga. Jag tycker att det pinsammaste är när jag ser i folks blickar hur de tänker på min storlek. Det är som att de inte förväntat sig att jag är SÅ stor liksom. Annars minns jag förra sommaren hur jag var på en bar med enbart såna där höga barstolar, som hade armstöd också. Jag hade väldigt svårt att få plats, och det var jättejobbigt eftersom alla redan satt när jag kom och såg på mig när jag försökte klämma mig ner. Vad har du varit med om, något du vill berätta?
- Avalonia - sa...
Jag har läst din blogg till och från i ca ett år men aldrig lämnat någon kommentar. Att jag gör det nu beror på att jag själv precis startat en blogg och tänkte lägga in dig som en av de bloggar jag läser (hoppas det är okej). Vill bara säga att jag känner igen mig i så mycket av det du skriver!!
Svar: hoppas det går bra med bloggandet! Självklart får du länka.
Anonym sa...
Jag har alltid bantat och känt mej tjock, när jag vägde 60kg kände jag mej lika tjock som nu vid 99kg. Det har alltid suttit i hjärnan på grund av min barndom. Jag har vid 41 års ålder äntligen fatta att sluta plåga mej själv vilket jag gjort sen jag va typ 13år. Har nyss börjat med LKHF och mår jätte bra känner inte av något sug alls av något. Jag har känt och känner fortfarande exakt som du, tänker varje min på hur jag ser ut och att jag inte duger. Köpa kläder glöm de..suck Men nu är det nog med självplågeri, som man behandlar sig själv skulle man inte behandla sin värsta fiende ens, eller hur! Norrlänskan
Svar: Vad glad jag blir att du verkar må bättre och vara på en bra väg! Lycka till i fortsättningen också. Och hälsa norrland ;-)
Anonym sa...
Meeen, var har du tagit vägen? Hoppas att allt är bra. Saknar dina inlägg...
Svar: allt är bra, men jag har haft tuffa månader. Relationsstrul, problem på och med jobbet, och mycket som påverkat mig, min självkänsla och mitt ätande. Jag hoppas jag kan uppdatera oftare nu.
Tjockisen sa...
saknar också dina inlägg :(
Svar: tack, jag ska som sagt försöka skriva oftare.
Det går alldeles utmärkt att fortsätta fråga, om det är någon som undrar något.
Elna sa...
HejVad arbetar du med?Lena
Svar: hej! Jag arbetar på kontor, på en kundsupport på ett stort företag.
Anonym sa...
Är så sorgsen efter att läst allt det du skrivit. Att man kan lägga så stor betydelse på vad andra tycker eller kan tänkas tycka, när det egentligen inte betyder nåt. Det är ju ens egen attityd, ens eget sätt att ta saker som man kan välja och ska lägga betydelse på. Vad alla andra gör eller tycker kan man inte ta ansvar för, eller ta åt sig. Jag blir så paff varje gång jag ställs inför saker som jag "lär" mig att si och så ska det va. Som att jag inte har vett att skämmas över mina håriga ben. Tydligen ska man vara rakad. Jag som i alla år badat bland folk och inte fattat det.Undrar hur många jag skadat? ;)Nä jag får hejda mig här! :DTa hand om dig!Pia
Svar: jag kan förstå din reaktion, men många av oss har mönster inlärda från väldigt tidig ålder. Jag kan inte minnas en tid när jag inte funderade på hur jag uppfattades eller hur jag "skulle vara". I problematiken ligger förstås också att jag inte vill vara så här, vill inte se ut så här. Om jag trivdes med mig själv och med min storlek skulle jag förhoppningsvis inte bry mig lika mycket om vad folk tyckte. Jag bryr mig för att jag inte mår bra. Och mår inte bra för att jag bryr mig, antagligen.
Bea sa...
Jag är själv överviktig och känner igen mig i det du skriver att man t ex känner sig ful och oattraktiv p ga fetman. Jag har försökt en massa gånger att gå ner i i vikt men misslyckas gån på gång. Har du själv tänkt att fatta ett stort beslut att gå ner i vikt en gång för alla?
Svar: ja, jag har ofta tänkt den tanken. Jag har också gjort flera försök. Anledningen till att de har varit misslyckade försök tror jag är just för att det varit "ett stort beslut". För mig är det förödande att lägga så stort hopp, och krav, i en enda handling eller ett enda tillfälle, det gäller annat i livet också. Jag har varit expert på att ställa höga krav på mig själv, för att sedan förbanna och bestraffa mig själv när jag inte har lyckats. Alla misslyckas. Det är förstås normalt, mänskligt och ok. Det är däremot inte normalt att tro att man ska kunna gå igenom hela livet utan att misslyckas. Med det sagt, så tror jag inte att ett sådan beslut skulle fungera på mig, ni vet "1 maj ska jag sluta överäta helt och hållet, jag ska träna varje dag och aldrig mer äta onyttigt". Det är dömt att misslyckas. Det som jag däremot tror på, är att göra ett försök att varje dag försöka fatta ett vettigt beslut. Vad vill jag med den här dagen. Hur vill jag må. Hur vill jag känna mig när jag går och lägger mig på kvällen. En dag i taget, ett val där jag väljer mig själv och mitt välmående. Det är vad jag ska försöka med, vad jag vill försöka med.
Anonym sa...
Hejsan! Jag skulle vilja veta vad det absolut pinsammaste du varit med om relaterat till din kropp/vikt??? Jag har varit med om MYCKET...
Svara: hm, svår fråga. Jag tycker att det pinsammaste är när jag ser i folks blickar hur de tänker på min storlek. Det är som att de inte förväntat sig att jag är SÅ stor liksom. Annars minns jag förra sommaren hur jag var på en bar med enbart såna där höga barstolar, som hade armstöd också. Jag hade väldigt svårt att få plats, och det var jättejobbigt eftersom alla redan satt när jag kom och såg på mig när jag försökte klämma mig ner. Vad har du varit med om, något du vill berätta?
- Avalonia - sa...
Jag har läst din blogg till och från i ca ett år men aldrig lämnat någon kommentar. Att jag gör det nu beror på att jag själv precis startat en blogg och tänkte lägga in dig som en av de bloggar jag läser (hoppas det är okej). Vill bara säga att jag känner igen mig i så mycket av det du skriver!!
Svar: hoppas det går bra med bloggandet! Självklart får du länka.
Anonym sa...
Jag har alltid bantat och känt mej tjock, när jag vägde 60kg kände jag mej lika tjock som nu vid 99kg. Det har alltid suttit i hjärnan på grund av min barndom. Jag har vid 41 års ålder äntligen fatta att sluta plåga mej själv vilket jag gjort sen jag va typ 13år. Har nyss börjat med LKHF och mår jätte bra känner inte av något sug alls av något. Jag har känt och känner fortfarande exakt som du, tänker varje min på hur jag ser ut och att jag inte duger. Köpa kläder glöm de..suck Men nu är det nog med självplågeri, som man behandlar sig själv skulle man inte behandla sin värsta fiende ens, eller hur! Norrlänskan
Svar: Vad glad jag blir att du verkar må bättre och vara på en bra väg! Lycka till i fortsättningen också. Och hälsa norrland ;-)
Anonym sa...
Meeen, var har du tagit vägen? Hoppas att allt är bra. Saknar dina inlägg...
Svar: allt är bra, men jag har haft tuffa månader. Relationsstrul, problem på och med jobbet, och mycket som påverkat mig, min självkänsla och mitt ätande. Jag hoppas jag kan uppdatera oftare nu.
Tjockisen sa...
saknar också dina inlägg :(
Svar: tack, jag ska som sagt försöka skriva oftare.
Det går alldeles utmärkt att fortsätta fråga, om det är någon som undrar något.
fredag, februari 13, 2009
Modigt, starkt och viktigt. Läs.
Att ha en ätstörning är i alla högsta grad att vara i en speciell livssituation. Ändå föds normer och normalitet även ur detta. Det finns text book-exempel på personer med ätstörningar, och precis som vi alla, alla, kategoriserar människor runt omkring oss och placerar dem i fack, gör vi det även med personer med ätstörningar. Visst?
Urtypen för personer med ätstörning:
1. ung tjej med anorexia
2. ung tjej med bulimi
Men vad händer med alla andra? Alla de som mår så förbannat jävla dåligt, men inte kvalificerar in under varken ettan eller tvåan? Som inte bara mår skit över att relationen till mat är helt söndertrasad, utan också av att inse att de inte uppfyller kraven, inte är så som en person med ätstörningar "ska vara".
Jag har aldrig varit varken bulimiker eller anorektiker. Jag har överätit och haft en störd relation till mat och till min kropp så länge jag kan minnas. Har alltid, alltid hatat min kropp och alltid, alltid använt mat till i princip allt förutom det den är tänkt till - näring. Jag har också alltid känt att jag inte passar in i ätstörningsmallen. Spyr man inte har man ingen ätstörning. Svälter man inte har man ingen ätstörning.
Just för personer med min "typ" av störning börjar det bli bättre. Pratar man med en professionell person idag vet de för det mesta vad man pratar om. Jag är ju dessutom tjej. Det är accepterat som tjej att prata om saker, att öppna sig, att må dåligt, att ha en dålig relation till sin kropp.
Jag kan inte ens tänka mig hur det är att bära på detta som kille. Killar förväntas inte ha ätstörningar. Inte heller att må dåligt. En som vet hur det är, är den här killen. Han är dessutom en fantastisk skribent. Läs honom. Nu.
Urtypen för personer med ätstörning:
1. ung tjej med anorexia
2. ung tjej med bulimi
Men vad händer med alla andra? Alla de som mår så förbannat jävla dåligt, men inte kvalificerar in under varken ettan eller tvåan? Som inte bara mår skit över att relationen till mat är helt söndertrasad, utan också av att inse att de inte uppfyller kraven, inte är så som en person med ätstörningar "ska vara".
Jag har aldrig varit varken bulimiker eller anorektiker. Jag har överätit och haft en störd relation till mat och till min kropp så länge jag kan minnas. Har alltid, alltid hatat min kropp och alltid, alltid använt mat till i princip allt förutom det den är tänkt till - näring. Jag har också alltid känt att jag inte passar in i ätstörningsmallen. Spyr man inte har man ingen ätstörning. Svälter man inte har man ingen ätstörning.
Just för personer med min "typ" av störning börjar det bli bättre. Pratar man med en professionell person idag vet de för det mesta vad man pratar om. Jag är ju dessutom tjej. Det är accepterat som tjej att prata om saker, att öppna sig, att må dåligt, att ha en dålig relation till sin kropp.
Jag kan inte ens tänka mig hur det är att bära på detta som kille. Killar förväntas inte ha ätstörningar. Inte heller att må dåligt. En som vet hur det är, är den här killen. Han är dessutom en fantastisk skribent. Läs honom. Nu.
fredag, februari 06, 2009
Inte just idag, men snart
Jag återkommer. Om ett tag. Med uppdatering om vad jag har haft för mig de senaste månaderna. Och med svar på era frågor, förstås!
onsdag, november 19, 2008
Frågestund
För den som vill, kör jag nu en liten frågestund. Fråga precis vad du vill, om vad du vill, var anonym eller inte. Eller fråga inte, om du inte vill. Jag lovar att försöka svara på vad som helst men jag förbehåller mig rätten att avböja om det behövs. Shoot!
onsdag, november 12, 2008
Väljer på nytt
Jag känner att jag vill förtydliga en sak. Det är milsvid skillnad på vad jag tycker rent principiellt, och vad jag hör i min egen skadade lilla hjärna när jag tänker på mig själv.
Jag tycker verkligen att alla storlekar är snyggt. Jag menar det, det är inget som jag bara säger för att vara politiskt korrekt. Jag var med en stor grupp människor i helgen (ca. 60 pers) och en tjej som var där var störst av alla och vägde 130, 140 kilo skulle jag tro (jag gissar nu). Hon var den snyggaste i hela lokalen! Hon var fantastiskt vacker. Även män kan se oerhört bra ut i en större storlek, precis som i en mindre.
Men jag känner inte det här när det gäller mig själv. Jag känner inte att jag duger om jag inte är smal. Inte att jag är snygg, eller framgångsrik, eller något att tro och hoppas på. Anledningen till det är förstås mångbottnad och har fler än ett par år på nacken.
Det som hände i provhytten var inte för att jag nödvändigtvis tycker att alla måste väga lite och vara smala. Det som hände var att jag bröt ihop över att jag FORTFARANDE inte har lyckats med något som jag har önskat i nästan hela mitt liv - att gå ner i vikt. Jag tror också att det var för att jag såg mig själv på riktigt för första gången på länge. Jag har sedan jag flyttade till en ny lägenhet ingen helfigursspegel hemma, och är dessutom proffs på att vika bort blicken när jag passerar en. Men där, i den lilla provhytten kunde jag inte vika bort den. Jag såg, och tog in det. Det vände ut och in på hela mig.
Jag blev också besviken på mig själv, eftersom jag hade mått rätt bra innan och jobbat på med att peppa mig själv och försöka välja att tänka bra, positiva tankar om mig själv. Istället för att konstatera att jag hade en sämre dag den där dagen gjorde jag som jag brukar: jag tryckte ner mig själv för ytterligare en grej, nämligen att jag inte klarade att fortsätta må bra, att jag misslyckades med att välja det positiva.
Ni måste förstå att jag har en inre domare i mig som är så otroligt hård. Som inte tillåter misslyckanden. Som bara uppmuntrar perfektion. Som prioriterar vad andra tycker och tänker om mig. Den domaren straffar mig med självhat om jag misslyckas med något.
Det är inte mänskligt att aldrig misslyckas, jag vet det. Jag jobbar på att överrösta domaren och jag vet att det är ok att ha en dålig dag även när jag försöker skapa ett positivt liv. Men den där dagen klarade jag inte det, och det jag skrev i bloggen var precis det jag kände just då. Jag var äcklad av mig själv.
Konstigt nog har provrumsdippen gett mig en knuff i rätt riktning, tillbaka på det här spåret igen. Först kom en förbannande, bestraffande känsla: nej, jag får aldrig mer äta. Som tur är gick just det över ganska fort, däremot sitter den uppgivna känslan från den där dagen kvar i mitt hjärta och jag vill inte känna så igen. Jag vill fortsätta välja det positiva. Jag vill må bra. Den där incidenten hade i hela mitt liv tidigare styrt mig direkt mot mat, tröst, överätning, men inte den här gången. Jag har varje dag valt att tycka om mig själv och ha ett bra samvete. Det är jag båda glad och stolt över. Nu vet jag också att bakslag kommer och hur jag ska hantera dem: genom att tillåta mig att ha dem. Bättre dagar kommer om jag fortsätter kämpa.
Tack, tack och åter tack för alla kommentarer. Ni skapar den här bloggen med mig.
PS. Jag tycker fortfarande att jag är jättesnygg i håret, och ler varje morgon när jag gjort mig i ordning. Och - jag åt inte upp chokladen som brände i fickan den där dagen. DS.
Jag tycker verkligen att alla storlekar är snyggt. Jag menar det, det är inget som jag bara säger för att vara politiskt korrekt. Jag var med en stor grupp människor i helgen (ca. 60 pers) och en tjej som var där var störst av alla och vägde 130, 140 kilo skulle jag tro (jag gissar nu). Hon var den snyggaste i hela lokalen! Hon var fantastiskt vacker. Även män kan se oerhört bra ut i en större storlek, precis som i en mindre.
Men jag känner inte det här när det gäller mig själv. Jag känner inte att jag duger om jag inte är smal. Inte att jag är snygg, eller framgångsrik, eller något att tro och hoppas på. Anledningen till det är förstås mångbottnad och har fler än ett par år på nacken.
Det som hände i provhytten var inte för att jag nödvändigtvis tycker att alla måste väga lite och vara smala. Det som hände var att jag bröt ihop över att jag FORTFARANDE inte har lyckats med något som jag har önskat i nästan hela mitt liv - att gå ner i vikt. Jag tror också att det var för att jag såg mig själv på riktigt för första gången på länge. Jag har sedan jag flyttade till en ny lägenhet ingen helfigursspegel hemma, och är dessutom proffs på att vika bort blicken när jag passerar en. Men där, i den lilla provhytten kunde jag inte vika bort den. Jag såg, och tog in det. Det vände ut och in på hela mig.
Jag blev också besviken på mig själv, eftersom jag hade mått rätt bra innan och jobbat på med att peppa mig själv och försöka välja att tänka bra, positiva tankar om mig själv. Istället för att konstatera att jag hade en sämre dag den där dagen gjorde jag som jag brukar: jag tryckte ner mig själv för ytterligare en grej, nämligen att jag inte klarade att fortsätta må bra, att jag misslyckades med att välja det positiva.
Ni måste förstå att jag har en inre domare i mig som är så otroligt hård. Som inte tillåter misslyckanden. Som bara uppmuntrar perfektion. Som prioriterar vad andra tycker och tänker om mig. Den domaren straffar mig med självhat om jag misslyckas med något.
Det är inte mänskligt att aldrig misslyckas, jag vet det. Jag jobbar på att överrösta domaren och jag vet att det är ok att ha en dålig dag även när jag försöker skapa ett positivt liv. Men den där dagen klarade jag inte det, och det jag skrev i bloggen var precis det jag kände just då. Jag var äcklad av mig själv.
Konstigt nog har provrumsdippen gett mig en knuff i rätt riktning, tillbaka på det här spåret igen. Först kom en förbannande, bestraffande känsla: nej, jag får aldrig mer äta. Som tur är gick just det över ganska fort, däremot sitter den uppgivna känslan från den där dagen kvar i mitt hjärta och jag vill inte känna så igen. Jag vill fortsätta välja det positiva. Jag vill må bra. Den där incidenten hade i hela mitt liv tidigare styrt mig direkt mot mat, tröst, överätning, men inte den här gången. Jag har varje dag valt att tycka om mig själv och ha ett bra samvete. Det är jag båda glad och stolt över. Nu vet jag också att bakslag kommer och hur jag ska hantera dem: genom att tillåta mig att ha dem. Bättre dagar kommer om jag fortsätter kämpa.
Tack, tack och åter tack för alla kommentarer. Ni skapar den här bloggen med mig.
PS. Jag tycker fortfarande att jag är jättesnygg i håret, och ler varje morgon när jag gjort mig i ordning. Och - jag åt inte upp chokladen som brände i fickan den där dagen. DS.
torsdag, november 06, 2008
Dipp
Ååh, det är så jävla, jävla jobbigt vissa dagar. Vissa dagar önskar jag att jag inte fanns, att jag inte behövde finnas, inte behövde vara den jag är.
Gjorde om håret i början av veckan. Kände mig så snygg, det blev jättebra tyckte jag. Idag var jag däremot tvungen att köpa kläder. Det är ett tvång, det finns inget nöje i det överhuvudtaget. Jag har råd, jag har tid, jag har tillgång men det är inte kul. Jag var på så bra humör innan, men en timme i två affärer med varsin provhytt förstörde allt.
Jag vet ju att jag är fet, jag vet det, jag vet att alla vet det. Men jag lyckas oftast övertyga mig själv om att jag är rätt normal ändå, en människa precis som alla andra. Som går till jobbet, hänger med kompisar, som har ett liv som rullar på.
Jag var helt enkelt inte beredd på att bli äcklad av mig själv. Eller var för sen att stänga ute det, jag vet inte. Men äcklad blev jag. Jag stog framför spegeln och såg valkarna, storleken på kroppen, hur illa byxorna sitter fast jag faktiskt får plats i dem. Jag är så jävla motbjudande. Så känns det. Klart jag är singel, vem fan skulle finna detta attraktivt?
Skit i håret, vad behöver jag ens vara snygg i håret för? Alla ser ju bara kroppen i alla fall, det är bara jag som ser håret när jag väljer att bara titta mig i speglar i ansiktshöjd. Ser man allt, som jag gjorde idag, finns ingen anledning att ens reflektera över om jag är snygg i håret eller inte. Kroppen talar sitt eget, tydliga språk.
Och hela tiden bränner chokladbiten i jackfickan.
Gjorde om håret i början av veckan. Kände mig så snygg, det blev jättebra tyckte jag. Idag var jag däremot tvungen att köpa kläder. Det är ett tvång, det finns inget nöje i det överhuvudtaget. Jag har råd, jag har tid, jag har tillgång men det är inte kul. Jag var på så bra humör innan, men en timme i två affärer med varsin provhytt förstörde allt.
Jag vet ju att jag är fet, jag vet det, jag vet att alla vet det. Men jag lyckas oftast övertyga mig själv om att jag är rätt normal ändå, en människa precis som alla andra. Som går till jobbet, hänger med kompisar, som har ett liv som rullar på.
Jag var helt enkelt inte beredd på att bli äcklad av mig själv. Eller var för sen att stänga ute det, jag vet inte. Men äcklad blev jag. Jag stog framför spegeln och såg valkarna, storleken på kroppen, hur illa byxorna sitter fast jag faktiskt får plats i dem. Jag är så jävla motbjudande. Så känns det. Klart jag är singel, vem fan skulle finna detta attraktivt?
Skit i håret, vad behöver jag ens vara snygg i håret för? Alla ser ju bara kroppen i alla fall, det är bara jag som ser håret när jag väljer att bara titta mig i speglar i ansiktshöjd. Ser man allt, som jag gjorde idag, finns ingen anledning att ens reflektera över om jag är snygg i håret eller inte. Kroppen talar sitt eget, tydliga språk.
Och hela tiden bränner chokladbiten i jackfickan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
