Förändringar

På resan var jag på ett ställe där jag inte riktigt själv styrde över min dag. På egen begäran, förstås. Andra än jag själv bestämde var, när och hur mycket jag skulle äta. Det var jätteskönt! Jag längtade nästan aldrig efter något annat än det jag fick, vilket var vegetariskt mat och frukt. I början var jag hungrig nästan jämt, men kroppen vande sig snart. Jag gick ner lite i vikt, men det var inte den största vinsten.

Sen jag kom hem har jag fallit dit några gånger, och ätit för mycket och för dåliga grejer. Det väntade jag mig, när jag själv ska styra över min mat går det inte bra. Det vet jag. Men den stora vinsten är att jag inte gillar det. Jag blir mätt så himla fort. Och jag märker hur mycket sämre jag mår, känslomässigt, när jag överäter, än när jag inte gör det. Jag har märkt att mat kan fungera enbart som näringsintag. Visserligen ett lustfyllt sådant, men det kan faktiskt vara så att man endast äter för att man är hungrig och behöver energi.

Nu har inte det här lett till några svartvita förändringar över en natt. Jag köper fortfarande godis. Jag väljer fortfarande fel mat i personalmatsalen ibland. Men någonstans inom mig finns en känsla, som jag tydligt kan känna om jag tänker på den, att jag mår jättemycket sämre om jag proppar i mig fel grejer. Jag mår mycket bättre om jag följer ett normalt, balanserat matintag. Det är som att vinna på lotto, att ha den känslan. Nu gäller det att lyssna till den där inre känslan så ofta jag kan. Och att inte straffa mig själv eller känna mig besviken om jag glömmer bort att göra det. Det är värt ett försök.

Bältesproblematiken

Jag har, som sagt, varit på semester några veckor. Jag var i ett land på andra sidan jorden och vardagen såg helt annorlunda ut. Det var skönt, och givande.

På flygresan hem behövde jag för första gången någonsin ett förlängningsbälte till säkrehetsbältet. Jag har bävat för det länge, jag brukar alltid kämpa och dra in magen så mycket jag bara kan, för att slippa. Det är självklart inte bekvämt, men mindre skamligt. Den här gången kom flygvärdinnan och frågade mig redan innan jag hade hunnit prova om jag fick plats. "Nej jag tror inte det behövs", sa jag, men hon sa "jag tror det skulle vara bekvämare för dig". Som om det var den självklaraste saken i världen. Hon hade rätt, förstås. Det var mycket bekvämare att justera bältet som jag ville, än att sitta och hålla in magen under tolv timmars flygning. Och helt ärligt, jag trodde det skulle kännas värre. Jag trodde jag skulle skämmas som fan och vara ledsen flera timmar efteråt. Det var jag inte. Det gick bra. Känns lite som en vinst att det kändes bra, men det känns ändå skit att jag är så stor att jag behöver ett extra bälte.

Fler som har upplevt detta?

Tillbaka

Hej kära läsare. Jag har haft en lite rörig sommar, har mått rätt dåligt och har därför inte haft en tanke på att blogga (även om det troligtvis var då jag behövde det som mest). Sen har jag varit på semester några veckor. Men nu ska jag försöka hitta tillbaka till bloggen igen. Snart kommer nya inlägg! Vill passa på att tacka för att ni troget tittar in här varje dag, ska försöka möta förtroendet!

Är det mer ok att skära sig i armarna?

Eftersom man inte kan kommentera hos dig, Linda, hoppas jag att du kanske hittar hit om jag länkar.

Nästa gång du stör dig så förbannat mycket på en fet människa, fråga hur hon mår istället. Eller stanna hemma.

Fetma är ett uttryck för en massa saker - självhat, depression, rädsla, ätstörning, dålig självkänsla, misslyckanden kan vara några av dem. (Lathet är det oftast inte.) Men även feta människor tycker det är förbannat varmt just nu, och vill bada.

Det är konstigt hur du, som verkar ha en empati för att må dåligt (speciellt som ung) inte inkluderar övervikt i ditt spektrum.

Vill men vill inte

Ibland funderar jag på om det är något som skulle kunna få mig att sluta. Få mig att "vakna upp". Jag tror ofta det, när jag är inne i en riktigt mörk period tänker jag ofta "jag vill ju inte det här egentligen". Men maten är en tröst, och därför fortsätter jag. Den onda cirkeln är just en cirkel, det finns ingen väg ut. Med maten som tröst och sällskap ersätter jag fester, umgänge, lycka. Vilket leder till ännu färre fester och umgängen, dels eftersom jag håller mig inne istället för ute bland folk, dels för att min självkänsla bara blir sämre av det, och dels förstås för att jag inte blir ett dugg smalare av det.

Jag är just nu inne i något som man kan tycka borde leda till ett riktigt uppvaknande. Jag pratar mycket med en kille på nätet, och jag tror att han är en sådan person som jag har letat länge efter. Han har humor, är musikalisk, smart och omtänksam, och han visar intresse. Men jag vågar inte träffa honom. Han får mig att må jättebra men jag vågar inte träffa honom.

Att missa en sån grej borde få mig att sluta äta på stört. Att vilja satsa på att bli den jag egentligen är, innerst inne. Men det blir inte så, och jag skulle tro att anledningen är denna: eftersom jag inte kan, törs eller vågar träffa honom nu, blir jag så arg, besviken och ledsen på mig själv för att jag har förstört mitt liv så att jag inte ens vågar träffa en man som mycket väl skulle kunna vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. Och arg, besviken och ledsen leder till - just det - mat.

Jag har inte makten

Jag läser hos Anna om makten att påverka hur man själv mår. Ju mer jag tänker på det ju mer ledsen blir jag. Det känns som att jag är en slav under maten och vikten. Jag vill verkligen inte att något eller någon annan än jag själv ska ha makten över hur jag mår, men de senaste veckorna känns det som att jag har varit handlingsförlamad och tvungen att kapitulera under allt det som får mig att äta.

Jag vill vara stark nog att själv kunna fatta beslutet att inte äta, men det går bara inte. Inte just nu. Det är en total paradox, för samtidigt känner jag att nu måste det vara nog snart, mitt liv kommer inte att fungera om det ska fortsätta så här.

Vanmakten är skrämmande och nedbrytande, och jag skulle verkligen behöva ta mig ur den här destruktiva cirkeln.

Tack!

Fina Anna har gett mig ett pris. Tack!! Jag blev jätteglad för dina fina ord. Det känns verkligen varmt i hjärtat när jag läser det du skriver. Precis så är det jag vill att den här bloggen ska vara, en blogg för det inre. Om övervikt men om insidan.

Jag tycker nämligen att det talas alldeles för lite om insidan. Övervikt är en så tydlig och uppenbar yttre sak, men för mig är det definitivt insidan som är övervikten. Insidan är beroendet, sjukdomen, orsaken. Därför blir jag så glad över att se att det är så bloggen uppfattas.

Jag ser också att ni är många som är här och läser varje dag, trots att jag inte hinner uppdatera så ofta. Det glädjer mig också!
Ni är så välkomna.

Apropå beroende

Jag har aldrig kunnat prata med någon exakt om hur min relation till mat är. Jag har hintat till några stycken, bland annat terapeuter, men har aldrig högt sagt rakt ut precis hur det är. (I mitt huvud definierar och funderar jag på det hela tiden.)

Däremot var jag i närheten och nosade med en vän en gång. Vi pratade om hur jag hade mått en viss period, då jag var deprimerad och mådde rejält dåligt. "Jag satt väl mest inne och åt hela tiden", sa jag. Och höll andan. Hennes svar var klokt och insiktsfullt:

"ja, men hade du inte ätit hade du väl druckit, börjat ta droger, skurit dig i armarna eller något annat destruktivt".

Precis så är det. För mig. Maten är verkligen min drug of choice. Jag skulle till exempel aldrig komma på tanken att dricka alkohol en dag som igår, när jag mår så dåligt. Jag äter. En alkoholist dricker.

Det svåra i ekvationen är att äta måste man göra, för att överleva. Det är svårt att förhålla sig till.

Så fungerar ett beroende

Jag har en riktigt, riktigt dålig dag idag. Har inte mått så här dåligt på länge, har inte mått dåligt alls på länge. Men idag är allt åt helvete och jag reagerar med att vilja gå tidigare från jobbet, köpa massor av mat, godis och skit och krypa ner under täcket framför tv:n, proppa i mig alltihop och aldrig visa mig mer.

Så fungerar det. Jag är naturligtvis inte hungrigare än andra dagar, det här är mitt sätt att hantera, eller snarare inte hantera, känslor. Det vore naturligtvis bättre på alla sätt och vis att prata med någon istället, ventilera allt som känns skit. Men jag har ingen jag står tillräckligt nära just nu för att göra det, och galenheterna i mitt huvud säger mig att jag inte vill heller.

Maten är en tröst som alltid finns där. Dagar som denna längtar jag ihjäl mig efter den trösten.

Livrädd

Jag är rädd för hur livet skulle vara om jag någon gång skulle bli smal. Det skrämmer mig. Att vara tjock är ett skydd, en emotionell skyddsdräkt som gör att man inte behöver ta itu med känslor. Om jag skulle vara smal, skulle jag inte kunna skydda mig längre. Jag skulle inte heller kunna döva alla känslorna med mat. Jag är skiträdd för det, det är antagligen därför jag inte tar tag i viktnedgång på allvar heller. Jag är rädd för att bli åtrådd, betraktad, beundrad, tilltalad (faktiskt), glad, ledsen, exalterad, driftig. Att vara någon annan än den som gömmer sig bakom kroppen.

Long time no seen

Jag tycker det är hemskt att träffa människor som jag inte har träffat på länge. Som kände mig när jag var smal, eller smalare, och sedan inte har sett mig på flera år. När det gäller vänner får jag helt enkelt stålsätta mig, jag vägrar välja bort vänskap för min dåliga självkänsla. Det är alltid extremt jobbigt precis innan man ses, men går oftast över efter en stund. De som är mina riktiga vänner märker jag direkt att de gillar mig ändå, för att jag är den jag är.

Värre är det med gamla ex, förälskelser eller killar jag gillat. Eller tjejer som jag alltid har känt mig underlägsen, snygga tjejer som alltid har fått mig att känna mig liten inombords. Jag skulle aldrig komma på tanken att träffa med dem om jag fick chansen. Jag skulle troligtvis gå över på andra sidan gatan om jag skulle råka se någon av dem.

Sorgligt är det, men inte desto mindre sant.

Socker

Kloka ord av Helena Sandklef idag.

Felaktig bild

Jag är så otroligt trött på hur feta människor porträtteras i tv. Jag tänker främst på dokumentärer, som exempelvis den som visades på femman nyss. Den handlade om en sjukligt överviktig kille som skulle genomgå en magsäcksoperation.

Jag är så trött på den onyanserade bilden. Alla feta som visas är gnälliga, lata typer som knappt kan stava till sallad. Som skrattar åt sin fetma och säger "jag ska aldrig sluta äta pizza" typ. Som går till affären och inte vet vad som är vad i grönsakshyllan.

Det känns helt orealistiskt och faktiskt ganska kränkande. Min erfarenhet är att de flesta överviktiga är väldigt kostmedvetna. Man vet precis vad varje sak man äter innebär och hur nyttigt eller onyttigt det är. Dessutom är man inte en person som bara äter det feta på tallriken utan man äter, precis som alla andra, varierad mat.

Däremot har många överviktiga, jag själv inkluderat, en ohälsosam relation till mat. Inte sällan innebär den att mat är annat än just mat, näring. Ofta är mat tröst, sällskap, känslosubstitut.

Men det betyder inte att man är en lat jävel som skrattar åt sin fetma.

Avsky

Det är svårt att ta in hur mycket jag avskyr mig själv, egentligen. Om jag klarade av att ta in det tror jag att jag skulle bryta ihop. Eller kanske tillåter jag mig inte ta in det för att försöka bygga upp självförtroendet?

Jag skulle, som jag skrev tidigare, aldrig åka och bada bland andra människor. Jag skulle aldrig åka berg och dalbana. Inte heller paddla kanot, köra go kart eller andra roliga grejer. Jag vägrar utsätta mig för förnedringen som skulle uppstå om jag inte får plats. Men fan vad sorgligt det är att leva ett liv där man tackar nej, till livet (jag gillar berg och dalbanor massor, egentligen).

Detsamma gäller kärlek. Jag har varit singel i ungefär ett och ett halvt år. Före det levde jag i en samborelation som jag valde att lämna. Jag var stor då med, gissar att jag har gått upp något sedan dess men såg ut ungefär så här. Det var jättejobbigt för mig när vi träffades, jag fick stålsätta mig och lägga alla mina självhatande tankar åt sidan. Jag fick helt enkelt tvinga mig själv att tro på honom när han sa att han gillade mig och min kropp. Jag tror också att längtan efter att vara med någon tog över rädslan för att visa min kropp. Tur det, annars hade vi ju aldrig blivit tillsammans.

Sedan vi gjorde slut har jag inte saknat någon, jag har trivts med att vara själv. Det var ett slitigt uppbrott och det tog lång tid innan jag ens kunde ta in att jag var singel. Sen följde en lång period där jag trivdes alldeles ypperligt med det. Nu senaste månaden eller så, har jag börjat få mera längtan efter att vara med någon. Riktigt känna den fysiska längtan, efter kyssar, sex, att bara bli uppskattad och kramad.

Men där kommer det att stanna. Just nu känns det som en omöjlighet att jag skulle tillåta någon att ta på mig eller se mig, hela mig, på nära håll. Det är inte det att jag inte tror att de vill, det måste jag så klart lita på (även om det är svårt) om det skulle hända. Men jag har så stor avsky mot mig själv och min kropp att jag inte kan tillåta att någon tar på den.

Det är så klart fruktansvärt (men inte helt ovanligt tror jag). Det är något jag aldrig skulle våga säga högt, inte till någon. Det låter faktiskt sjukt och är nog också precis just det. Men det är sanningen.

Nu nalkas ljuva sommar

Den årstid som är på gång nu tycker jag är jättejobbig. Det får man knappt säga, men så är det.

Det finns få sommarkläder som passar en överviktig person, som sitter snyggt och som passar. Jeans är inte att tänka på när det blir riktigt varmt, ändå är det ofta det jag använder. Att gå i klänning eller kjol klarar jag inte långa stunder, jag får utslag och sår på insidan av låren. Leggings löser det, men i riktig värme är ju inte riktigt leggings att tänka på.

På hösten, vintern och till viss del även våren kan man gömma sig bakom stora plagg, jackor och tröjor. Det säger ju sig självt att lättklätt gäller på sommaren. Jag hatar att inte kunna gömma mig bakom kläder. Jag hatar att behöva sitta och dra in magen tills jag nästan tappar andan, för att jag bara har en tunn tröja på mig. Men jag gör det, förstås, det blir ju för varmt att gå omkring i jacka.

Till sommaren hör också att sola och bada. Jag kan inte minnas när jag visade mig i badkläder bland folk senast, alltså på en badstrand eller vid en pool. Det är säkert fem, sju år sedan. Jag har badat sedan dess, till exempel med mitt ex på små undangömda ställen. Men jag klarar inte av att visa mig i baddräkt för folk. Just där känner jag att jag missar mycket, att alla har så kul på sommaren just med sol och bad. Men jag fixar det inte, jag fixar inte att någon ska se mig i baddräkt. Så jag avstår.

Nästan alla gillar sommaren, men jag är inte en av dem.

Lår

Bild: Expressen

Jag minns från att jag var väldigt ung att jag liksom bara visste att det inte var snyggt att låren gick ihop. Jag visste med bergsäkerhet att det snyggaste var om det var en glipa mellan låren, längst upp där de går ihop. Jag minns också att jag inte kände så många som såg ut så, och tänkte att det var kanske lite konstigt. Men jag var så säker på att det inte var snyggt om låren gick ihop.

Mina lår har så klart aldrig haft den där glipan. Även när jag var smalare och väldigt vältränad. Jag har alltid varit en sån som fått slänga jeans för att de går sönder först där mellan låren, tyget slits när låren går ihop.

Idag vet jag förstås att det är helt normalt att låren går ihop, precis som det är normalt att de inte gör det. Jag vet också vad jag själv tycker är snyggt, inte bara vad media, samhälle och omvärld tycker är snyggt. Men bilden ovan kastade mig tillbaka ungefär tjugo år i tanken.

Varför rädd?

Idag har jag gjort något som krävde en rejäl kraftansträngning - jag har varit på massage. Det är alltid så himla jobbigt innan man väl ligger där och blir knådad. Får jag plats på britsen? Håller den? Vad är det för massör, hur förhåller sig han/hon till min kropp? Som tur är fick jag en riktigt bra massör, han var otroligt proffsig och jag kände mig lugn.

Han var också mycket proffsig med hur han uttryckte sig. Sa till exempel "en större kropp ger förstås mer belastning". Han kunde lika gärna ha sagt "varför går du inte ner i vikt, du skulle må bättre av det?" (no shit sherlock). Är glad och tacksam över att han inte bara masserade bra, utan även var en bra person.

Och igår var jag hos frisören. Även det är alltid en kamp. Jag har en tjej som jag går till ibland. Hon är ok, men egentligen skulle jag vilja hitta en annan. Det innebär bara så mycket ångest. Vart ska jag gå? Hur ser det ut där? Får jag plats i stolen? Är det extremt hippa/smala/snygga människor som går dit, och jobbar där? Helst vill jag gärna gå förbi stället och kika in, innan jag ringer och bokar tid. En av anledningarna till att jag fortsätter gå till min nuvarande frisör, är förstås att vi redan kommit över första hindret. Jag vet att jag får plats i stolen. Jag vet att hon vet hur jag ser ut. Jag vet också att hon inte behandlar mig annorlunda på något sätt.

Min erfarenhet är faktiskt att de allra flesta är professionella i sina yrkesroller. Det är klart att man kan se i blickar ibland att de tänker på hur jag ser ut, men de allra flesta skulle aldrig medvetet visa det. Alltså är det jag själv som bygger upp den här rädslan. Undrar varför?

Kanske för att det är så jobbigt redan som det är. Det är skitjobbigt att sitta framför en spegel i flera timmar, när jag kanske inte ens speglar mig en timme i månaden hemma. Jobbigt att se hur jag ser ut på nära håll, hur jag ser ut när jag pratar, när jag ler.

Kanske också för att jag hatar att presentera mig så här. Jag vill skrika: det här är inte jag! Det är bara jag just nu! högt, högt, så att alla förstår att jag varken trivs så här eller har sett ut så här jämt. Men mer om det en annan gång.

Att skapa en ätstörning

I veckan pratade jag om övervikt med några vänner. Några riktiga vänner, ni vet sådana som tycker om mig för den jag är och inte för hur jag ser eller inte ser ut. Det var en riktigt givande diskussion, vi pratade bland annat om att vi knappt känner en enda tjej som har en avslappnad relation till mat.

Men jag blev så ledsen. Ena tjejen berättade om när hennes syskonbarn var hos doktorn på en undersökning, hon är väl ungefär 8 år. En frisk och pigg tjej, som är lite rund*. När det var dags att väga sig klev hon upp på vågen. När läkaren såg siffran på vågen, så tittade han på henne och skrattade.

Jag vet inte ens var jag ska börja, för det gör mig så otroligt jävla upprörd. Händelser som denna föds troligtvis ur okunskap, men hur dum får man bli? Denna lilla tjej hade inte tänkt tanken innan på att hon kanske skulle vara annorlunda för att hon ser ut som hon gör, eller att hon skulle vara mindre värd. Nu vägrar hon äta tårta på födelsedagskalas och pratar om vad hon får och inte får göra/äta.

Hade jag fått bestämma hade hon gott kunnat få leva i en värld utan mat=förbud i många år till.



*Jag vill bara poängtera att jag varken vill försvara eller glorifiera fetma och ohälsosam övervikt. När jag skriver att någon är normalviktig eller lite rund, så menar jag verkligen det. Jag vet alldeles för väl vad hälsokonsekvenserna av fetma är och vill inte på något sätt säga att lite övervikt har ingen dött av - för det har allt för många gjort. Det finns dock för mig en stor skillnad på hälsofarlig övervikt och att vara lite rund - speciellt när det gäller barn, som har en hel uppväxt framför sig.

Tack jag mår skit, hur mår du själv?

A-k lämnade en kommentar till det här inlägget, och hon skriver bland annat:

Vikten påverkar ju utseendet precis som hår, långt eller kort. ... Din bror sa ju åt dig om den förändring han såg precis som du sa din åsikt om hans, dvs håret. Jag tycker väl inte det var mer hemskt, vore ju värre om inget sas om det var en märkbar förändring. Klart man är lika mycket värd oavsett storlek man blir inte automatiskt ofräsch för att man är tjock men man måste alltid oavsett vad det gäller ifrågasätta om man känner sig stött. Jag tycker det är drygt med folk som lägger sig i men hellre för mycket än att ingen bryr sig.

Jag håller med, så klart. Visst är det logiskt att påpeka även en sådan förändring som vikt, precis som hår eller annat.

Skillnaden jag känner först och främst är väl att hår är ofta något självvalt, man väljer vad man vill ha för frisyr. Att gå upp i vikt är sällan något positivt och ser man förändringen ska man nog först och främst fråga hur personen mår. Tycker jag. Men min bror var ung, jag har inga krav nu på att han skulle vetat vad som var rätt eller fel då.

Något som hör hit är dock att jag inte var fet. Jag är fet nu, och kan därför säga att jag inte var det då. Däremot började jag tro det efter det där (och en del andra grejer som hände). Jag var fullt normalviktig, men har spenderat största delen av mina tonår med att tro att jag var stor som ett hus. Så småningom blev jag också det, kanske för att det hör ihop med min självbild?

Min bror var också otroligt hånfull när han sa det där, vilket så klart gjorde ont. Han hade aldrig pratat till mig på det sättet förut. Jag har aldrig varit bra på att säga emot honom, speciellt inte när jag var yngre för jag var så himla osäker då. Så här i efterhand kan jag känna att jag åtminstone skulle ha visat honom att jag blev ledsen.

Det här får mig att tänka på hur tabu det är med övervikt i vårt samhälle. Om någon vi känner har blivit smal är vi snabba med att berömma hur snygg personen har blivit och hur duktig han eller hon är.

Om någon vi känner ökar kraftig i vikt är vi inte så snabba med att säga något. Vi har lärt oss att man inte ska det - man pratar inte om det. Men precis som A-k skriver tror jag det vore bättre om vi vågade bry oss lite mer. Ställa frågan: hur mår du? Kanske skulle det räcka långt.

Val

Jag äter eller dricker aldrig något som kan uppfattas som onyttigt när jag är ute bland folk. Det är nämligen enklare att välja bort det än att stå ut med blickarna. Folk stirrar som att det inte finns någon morgondag, särskilt på tunnelbanan. Jag väljer medvetet bort att äta glass, godis, eller kanske dricka läsk när jag rör mig där det är mycket folk. Om jag skulle göra det, känns det som att jag samtidigt skulle vilja hänga en stor skylt ovanför huvudet där det står: "Jag äter inte detta varje dag. Det var säkert tre månader sedan sist. Men idag var det jättevarmt och det verkade så gott och svalkande med en glass." Några sådana skyltar finns inte, de skulle väl säkert inte hjälpa heller.

Å ena sidan blir jag förbannad för att jag anpassar mitt liv efter vad människor jag inte ens känner gör, å andra sidan är det sjukt jobbigt att ha folk stirrandes på en... Jag väljer bort glassen. Utan att blinka.