Låt oss gråta ut

Det finns en sak man inte får gråta ut om, och det är övervikt. Det går knappt att öppna munnen om det förrän någon säger "app app app, vänta nu här, om du nu vantrivs så mycket så ÄT lite mindre bara".

Ingenting uttalar misslyckande så mycket som fetma eller övervikt. Trots att vi i dagens välutbildade (nåja) samhälle faktiskt vet bättre än att hoppa på våra fördomståg så verkar det inte gå att hindra när det handlar om detta.

Människor som har problem med droger, alkohol, skärsår i armarna, depressioner, utåtagerande eller för all del undervikt får ändå ett visst mått av förståelse. "Alla har det jobbigt ibland. Livet kan vara ett jävla helvete. Visst kan man behöva stöd och hjälp."

Men inte tjocka. Så många texter, inlägg, presumtiva debattartiklar som påbörjats i mitt huvud. Så många som aldrig avslutats. Det GÅR inte att bemöta argument som "det är väl bara att...". NEJ! Det är inte bara! Om det bara vore så skulle ingen ha problem med kroppsuppfattning och/eller övervikt.

Överviktiga vet. De vet att de är feta. De vet hur de skulle kunna bli mindre feta. De vet att de borde träna, äta annorlunda. De vet. Jag törs nästan lova att de, vi, i nästan varje fall vet mer än i princip hela befolkningen om kost och hälsa.

Satt problemet i smarthjärnan vore detta inget problem. Då skulle det inte behövas större och större kläder i butikerna och inga överviktsenheter på sjukhusen. Men nu gör det inte det. Det sitter inte i smarthjärnan, utan för att komma tillrätta med överviktsproblematik behövs något annat än faktakunskap. Det behövs mod, mental styrka och support. Det behövs att få gråta ut ibland om hur jobbigt det är att i varje stund vantrivas så förbannat mycket med sig själv, om hur självhatets största, snabbaste motorväg heter destruktivitet.

Och det behövs att "det är väl bara att..." utplånas ur alla diskussioner.