Den livslånga kampen

Vad svårt det är. Vad lätt det är att bestämma sig i tanken, och vad svårt det sedan är att omsätta det i praktiken.

Jag försöker börja på nytt nu. Ni vet, eller hur? Ni känner igen er? På måndag. Den 1 i månaden. I januari. Nästa vecka. När lönen kommer. När semestern är över. Många startdatum, inte lika många målgångar.

Men de senaste månaderna, eller senaste månaden egentligen har allt eskalerat och jag måste börja om nu. Jag vill inte leva så. Jag vill inte gräva under fötterna på mig själv.

Jag har så svårt att acceptera att det här kommer att vara en livslång kamp. Jag såg ett program om en manodepressiv kvinna som sa att det allra svåraste var att acceptera att det alltid kommer tillbaka. Jag förstår henne. Jag håller med. Det ÄR SÅ SVÅRT att acceptera att det inte bara är att "gå ner i vikt" så är det färdigt sen. Att det inte bara är att "bli smal".

Det är snarare att kämpa varje dag, att falla att resa sig, att falla igen, resa sig igen. Att aldrig kunna ta något för givet. Att få återfall. Att våga, att hoppas, att kämpa. Att stå på sig. Att välja, och att välja RÄTT. Väldigt mycket handlar det nog om att våga faktiskt. Att våga välja det liv man egenligen vill ha och längtar efter. Det är det jag försöker nu. Igen.