Jag vet mer nu, och jag sörjer inte att jag har fått ta reda på det själv. Jag sörjer inte det som varit, det tjänar inte mycket till. Jag har tagit det till mig, låtit det sjunka in, men också lämnat det därhän. Jag siktar kanske inte så mycket framåt men jag koncentrerar mig på nuet. Nu. Här och nu.
Här och nu är jag för frisk (vad nu det är) för en ätstörningsenhet. Jag förstod det nästan innan men det var skönt att höra det. Och det var så skönt att bli tagen på allvar! Det är bara ett år sedan jag vågade be om hjälp med mitt ätande första gången och första tre, fyra gångerna kändes det inte som jag blev tagen på allvar. Det blev jag nu. Läkaren lyssnade. Jag fick göra tester också som bekräftade ungefär det jag visste - jag är inte deprimerad, jag är inte hypokondrisk, jag har inte svårt med verklighetsuppfattning eller initiativförmåga. Men jag har väldigt låg självskattning (självvärde, självkänsla). Och jag väger för mycket, och det behöver jag hjälp med. Jag är nu remitterad till en överviktsklinik på ett sjukhus här i staden. Vi får se om de kan hjälpa mig komma över tröskeln. Våga hoppa. Jag står på kanten och har alla redskap och verktyg jag behöver. Ändå hoppar jag inte. Jag behöver få veta varför, och jag behöver en knuff.
Det gav ett enormt perspektiv att vara på ätstörningsenheten. Även om jag själv tycker att maten och vikten är ett enormt problem så finns det de som har det värre. MYCKET värre. De är inlagda långa perioder i taget och klarar varken jobb eller skola. Skratta drömmer de nog bara om. Jag är lyckligt lottad och behövde inse att jag nog har självdiagnostiserat mig. Jag menar inte att förringa att jag har ett problem, för det har jag, men jag har läst så mycket och tillskrivit mig själv både symptom, diagnoser och eventuella behandlingar. Det är nog bättre att jag väljer att lita på expertisen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar