Jag känner att jag vill förtydliga en sak. Det är milsvid skillnad på vad jag tycker rent principiellt, och vad jag hör i min egen skadade lilla hjärna när jag tänker på mig själv.
Jag tycker verkligen att alla storlekar är snyggt. Jag menar det, det är inget som jag bara säger för att vara politiskt korrekt. Jag var med en stor grupp människor i helgen (ca. 60 pers) och en tjej som var där var störst av alla och vägde 130, 140 kilo skulle jag tro (jag gissar nu). Hon var den snyggaste i hela lokalen! Hon var fantastiskt vacker. Även män kan se oerhört bra ut i en större storlek, precis som i en mindre.
Men jag
känner inte det här när det gäller mig själv. Jag känner inte att jag duger om jag inte är smal. Inte att jag är snygg, eller framgångsrik, eller något att tro och hoppas på. Anledningen till det är förstås mångbottnad och har fler än ett par år på nacken.
Det som hände i
provhytten var inte för att jag nödvändigtvis tycker att alla måste väga lite och vara smala. Det som hände var att jag bröt ihop över att jag FORTFARANDE inte har lyckats med något som jag har önskat i nästan hela mitt liv - att gå ner i vikt. Jag tror också att det var för att jag såg mig själv på riktigt för första gången på länge. Jag har sedan jag flyttade till en ny lägenhet ingen helfigursspegel hemma, och är dessutom proffs på att vika bort blicken när jag passerar en. Men där, i den lilla provhytten kunde jag inte vika bort den. Jag såg, och tog in det. Det vände ut och in på hela mig.
Jag blev också besviken på mig själv, eftersom jag hade mått rätt bra innan och jobbat på med att peppa mig själv och försöka välja att tänka bra, positiva tankar om mig själv. Istället för att konstatera att jag hade en sämre dag den där dagen gjorde jag som jag brukar: jag tryckte ner mig själv för ytterligare en grej, nämligen att jag inte klarade att fortsätta må bra, att jag misslyckades med att välja det positiva.
Ni måste förstå att jag har en inre domare i mig som är så otroligt hård. Som inte tillåter misslyckanden. Som bara uppmuntrar perfektion. Som prioriterar vad andra tycker och tänker om mig. Den domaren straffar mig med självhat om jag misslyckas med något.
Det är inte mänskligt att aldrig misslyckas, jag vet det. Jag jobbar på att överrösta domaren och jag vet att det är ok att ha en dålig dag även när jag försöker skapa ett positivt liv. Men den där dagen klarade jag inte det, och det jag skrev i bloggen var precis det jag kände just då. Jag var äcklad av mig själv.
Konstigt nog har provrumsdippen gett mig en knuff i rätt riktning, tillbaka på
det här spåret igen. Först kom en förbannande, bestraffande känsla:
nej, jag får aldrig mer äta. Som tur är gick just det över ganska fort, däremot sitter den uppgivna känslan från den där dagen kvar i mitt hjärta och jag vill inte känna så igen. Jag vill fortsätta välja det positiva. Jag vill må bra. Den där incidenten hade i hela mitt liv tidigare styrt mig direkt mot mat, tröst, överätning, men inte den här gången. Jag har varje dag valt att tycka om mig själv och ha ett bra samvete. Det är jag båda glad och stolt över. Nu vet jag också att bakslag kommer och hur jag ska hantera dem: genom att tillåta mig att ha dem. Bättre dagar kommer om jag fortsätter kämpa.
Tack, tack och åter tack för alla kommentarer. Ni skapar den här bloggen med mig.
PS. Jag tycker fortfarande att jag är jättesnygg i håret, och ler varje morgon när jag gjort mig i ordning. Och - jag åt inte upp chokladen som brände i fickan den där dagen. DS.
