Vikt dåligt mått på hälsa

Läs den här bloggen. Läs den sedan igen. För oss som alltid haft ett stört ätande är det svårt att ta in, men jag tror på affirmationer här: om man fortsätter upprepa det så kanske hjärnan fattar det till slut.

Hälsa är mer än en siffra.

Rakt och ärligt

Jag var på en offentlig toalett igår. När jag stod och tvättade händerna stod även två barn där och väntade på sin mamma som använde toaletten. Flickan var ungefär 7 år och pojken ungefär 3.

Flickan: vad heter du?
Jag: [säger vad jag heter]
Flickan: vilket vackert namn.
Jag: tack! Vad heter ni?
Flickan: jag heter Sofia och han heter Alex.
Jag: det var också fina namn!
Pojken: [säger något som inte hörs].
Flickan: ssch!
Flickan: han sa något busigt nu, men det ska inte du behöva höra.
Jag: det kan jag väl aldrig tro att han är busig! (skämtar lite)
Pojken: jag sa att du är en tjockis!
Flickan: men tyst! Och till mig: alltså du ska inte behöva höra det.
Jag: men det är ok.
Pojken: du ÄR ju tjock.
Jag: ja precis, det är jag ju. Det är ok att du säger det för det är jag ju.

Vid det här laget kommer barnens mamma ut och både mamman och flickan ursäktar sig flera gånger och skäller på pojken.

Efteråt var jag allra mest ledsen över att ett litet barn, flickan alltså, känner ett ansvar över att inte såra någons känslor! Det är så klart fint på ett sätt men som sjuåring ska man väl inte behöva tänka på vad vuxna behöver och inte behöver höra? Det gjorde ont i mig för att jag kände igen mig, i den åldern var jag hela tiden orolig över att människor var ensamma eller ledsna, och jag gjorde vad jag kunde för att ingen skulle behöva må dåligt. Det är ett väldigt stort ansvar att bära när man är så liten.

Vad gäller den lilla pojken tycker jag inte att hans ord eller reaktion är konstiga alls. För mig är det väldigt konstaterande och inte på något sätt värderande, det gör det enkelt att bemöta. Jag är ju tjock, och jag tycker att hindrandet av att få uttrycka det är vad som skapar skambeläggande och låga värderingar runt det faktumet.

Remissen

Jag fyllde i den där remissen mer ärligt än jag någonsin uttryckt mig tidigare gällande maten. Usch, det var jättejobbigt. Hur äter du? Hur mycket tänker du på mat? Men det var så skönt att vara ärlig! Jag tror inte jag har varit helt ärlig om det i något sammanhang, inte ens i terapi. Jag har stegvis blivit mer ärlig men det har aldrig känts som att jag vågat öppna mig helt. Det är som att jag testat lite, släppt en liten bomb i taget. Vad händer om jag säger det här? Och det här? Nu sa jag allt.

Jag har nu fått svar på remissen, jag har inte fått någon tid än men väl besked om att de tagit emot remissen, diskuterat i någon grupp och kommit fram till att de godtagit den och att jag ska få en tid. Det känns jättebra. Det är superläskigt men jag tror verkligen det är dags att jag är ärlig mot mig själv och mot andra med det här. Anledningen till att övervikten är ett sådant tabu beror inte bara på andra utan definitivt på mig själv också, och jag ska försöka bryta det tabut nu. Och försöka satsa på mig själv och min hälsa.

Änglar

Men ibland ska man ju ha tur också, även om man är trött. Jag var på min vårdcentral häromdagen och fick av en slump träffa en annan läkare än min ordinarie. Och helt plötsligt sitter jag nu och fyller i en remiss till en ätstörningsklinik.

I våras bad jag om hjälp och fick det inte.
I somras bad jag om hjälp och fick det inte heller.

I december får jag hjälp utan att ens be om det.

En del personer ser man nästan vingarna på.

Trött

Ja ibland blir jag helt enkelt alldeles för trött. Den här hösten har varit utmattande på så många sätt. Jag har tagit mig ur en kris. Jag har börjat jobba igen. Jag har dragits med långvarig förkylning. Jag har hamnat i ett mycket ätstört beteende igen. Många veckor hade jag energin och peppen att i alla fall verkligen försöka. Att börja varje dag med att försöka. Nu försöker jag ingenting. Jag blir tröttare och tröttare och fetare och fetare och äter mer och orkar mindre. Jag vet inte ens varför längre.

Kanske för att jag inte orkar kämpa. Alla kämpar, alla, men just nu orkar jag inte utföra min kamp. Min energi går åt till att orka jobba och inte vara deprimerad. Tillräckligt kan tyckas, men inte för mig. Jag har ett så stort, tungt hat mot min kropp att det sista jag och den behöver är att jag halkar ner i det här störda matbeteendet igen. Men jag orkar inte streta emot.

Jag tänker på nyåret. Att det snart kommer ett nytt år. Jag tänker att jag kanske orkar då. Jag hoppas att jag orkar då.

Att vara någon annan än den man ser ut som

Den här filmen såg jag idag. Det tycker jag att du också ska göra.

Tusen, miljoner ronder

Jag är trött. Så otroligt trött. Att dagligen, ständigt, i varje situation utföra kampen mot mig själv gör mig trött.

På ena sidan: hon i mig som tveklöst tycker att alla människor har samma värde. Att feta har samma rätt till existens som smala. Att ett samhälle berikas av olikheter och blir fattigare av konformitet. Att jag är en skön, härlig person. Att jag är snygg. Att min kropp är bra och fin. Att det här är jag, 100 procent jag, och bara jag. Att jag är BRA.

På andra sidan: hon som hatar den här kroppen. Som suger åt sig allas dömande blickar, som ser att ingen vill sätta sig bredvid mig på bussen. Som skäms så att jag vill sjunka genom jorden när jag får tränga mig förbi alla stolar på festen och tycker att det infinner sig en tystnad under tiden för att alla ser det men ingen säger något. Som tycker att jag lika bra kan gå hem och stänga in mig och aldrig mer gå ut. Som vill gå omkring med den där stora skylten ovanför huvudet som säger "under den här stora, hemska kroppen är jag skitbra". Som mer än något annat vill att någon man ska gilla mig, vilja träffa mig, men som innerst inne inte tror att någon sådan man finns.

Den här fajten pågår i mitt inre. Varje dag, varje minut. Jag går upp varje morgon och gör mitt bästa för att den första personen ska vinna. Jag gör det. Men ibland blir jag helt enkelt alldeles för trött.

Kampen mot mig själv

Ska på fest på lördag. Just den här festen är lite fancy och kräver nog klänning, men jag har så få klänningar. Eller nja, jag har ganska många i stilen skjortklänning (om ni vet vad jag menar), men inte "finare" klänningar. Så jag köpte en. Och den är så himla gullig. Jättefin.

På galgen alltså. På någon annan. Inte på mig.

Som vanligt kommer jag gå på festen och självklart kommer jag ha på mig den nyinköpta klänningen, men jag önskar så himla mycket att jag kunde känna mig fin i den. Lika fin som den är. Lika fin som jag önskar att jag var.

I have a dream

Jag funderar mycket på vad jag allra mest önskar. Tidigare har jag instinktivt svarat "att bli smal" på den frågan. Nu ligger de orden inte riktigt lika nära till på tungan längre. Jag önskar att jag ska tycka om mig själv, precis som jag är. Det önskar jag allra, allra mest av allt.

Jag tror nämligen att om man gör det, om jag lär mig att göra det, så slutar jag att behandla mig själv så här. Om jag kunde tycka om mig själv fullt ut så tror jag inte att jag skulle skada mig själv med maten, inte skulle ha en så hård inre domare, och inte skulle känna skam, skuld och förlust var och varannan dag.

Det vore en befrielse.

Peppen

Det här är en vräka ur sig-blogg. Vet inte varför jag känner för att poängtera det, men när jag promenerade hem längs vattnet idag, och solen sken så varmt att jag knäppte upp jackan och blundade och njöt, så slog det mig att jag inte skriver det här. Hur bra jag mår. Att jag mår bra. Jag är tillbaka i jobbet och ute ur depressionen. Jag älskar att jag bor där jag gör, jag älskar mina vänner och min familj. Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv och jag får inspiration och glädjerysningar nästan varje dag.

Men det skriver jag inte om här. Här skriver jag om hatet. Ångesten. Problemen. Kampen. Det är viktigt, jag behöver få det ur mig. Jag behöver få uttrycka mig utan förbehåll.

Men jag vill att ni ska veta det också, att jag mår bra. Att jag är lycklig. Att jag har ett fantastiskt fint liv. Och jag hoppas att ni har det också.

Terapin, 4

Fy fan. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Fy fan. Idag har jag mött någon som är avskyvärd i sitt sätt och sitt tänkande. Som ställer orimligt höga krav och dömer på förhand. Som har en illasinnad människosyn och som inte ger någon en chans.

Som säger:

Du duger inte förrän du är smal. Innan du går ner i vikt har du inget värde.

Du är äcklig och patetisk som sitter och drömmer om att bli omtyckt så som du ser ut nu.

Du kan lika bra ge upp för du kommer aldrig vinna den här kampen.

Du kommer att vara ensam hela livet om du inte blir smalare.

Fruktansvärt, visst? En avskyvärd person som man aldrig skulle vilja ha i sitt liv.

Jag har den i mig. Som en del av mig. Det är min inre domare och den är starkare än alla röster jag någonsin hört.

Idag fick jag känna på att medvetet ta fram domaren och kliva in i henne, prata som henne, tänka som henne. Jag hatade henne på en gång och mådde fysiskt illa av vetskapen om att hon är en del av mig, finns inom mig och har sådan makt över mig.

Jag vill göra allt jag kan för att få henne att dra så långt åt helvete det bara går.

Uppe i det blå

Jag tappade medvetenheten några dagar. Några dagar känns inte farligt, jag har i perioder gått utan den i flera år. Medvetet lagt bort medvetenheten. Ironiskt eller hur? Varför gör man så? Varför gör jag så? Vad är det jag försöker skydda mig själv från? Vad är det jag flyr ifrån? Jag funderar mycket på just det.

Idag kände jag det verkligen i kroppen. En rent fysisk känsla. "Kom tillbaka. Nu har du svävat iväg." I praktiken innebär det att jag ätit illa, undvikit att gå ut och hämta luft och energi, och stängt in mig istället för att söka kontakt när jag känt mig ensam.

Om jag landar lite mer i medvetenheten är alla känslor och beslut mycket mer närvarande. Idag känner jag fötterna på marken igen.

Terapin, 3

Senast jag var hos terapeuten tittade vi på bilder jag hade tagit med på mig själv, allt från att jag var barn till nu. Utveckling man ser är så klart att jag blir större och större, och bilderna stämmer ganska väl överens med hur jag minns i mig att det var, när viktuppgången började osv.

Jag känner att det är så himla sorgligt bara, att jag inte uppskattade mig själv mer när jag faktiskt var normalviktig och mådde bättre (eller mådde jag verkligen bättre), och att jag skadar mig själv på det sätt som jag gör nu. Och jag berättade att jag har läst på om matberoenden och tvångsmässigt ätande, och att jag verkligen känner igen mig i det.

Hon förklarade att alla beroenden har en sak gemensamt, och det är att de begränsar den beroendes liv. Det är så man vet att det är ett beroende, annars är det ju faktiskt inget större problem (kan man leva som man vill och styra över sina egna val mår man ju oftast bra). Man avstår från saker man egentligen vill göra, man planerar efter "drogen" och inte sin vilja, man låter effekterna av beteendet ("drogandet") styra vad man gör.

Bingo. Bingobingobingo. Jag har till och med en lista i en dagbok där jag skriver upp saker som jag avstått från att göra enbart pga min vikt. Det är inte för att plåga mig själv, utan för att medvetendegöra att det faktiskt har den stora effekten på mitt liv. På listan står bl a åka karuseller på Grönan, ringa killen jag är intresserad av och åka på solsemester med vänner.

Jag begränsar mig själv och mitt eget liv.

Det vill jag inte göra längre.

Terapin, 2

Vi fortsatte sedan att prata om val och konsekvenser.

Terapeuten uttryckte sig ungefär så här:

tänk dig att det faktiskt kanske kan vara så här: det finns inget rätt. Det finns inget fel heller. Att vara tjock är inte fel, men det är inte rätt heller. Att vara smal är inte heller rätt, men inte heller fel. Rätt och fel är bara konstruerade värderingar, och har inget värde på riktigt. Det är inte fel att tycka om mat. Det är inte rätt heller. Det bara är.

Det finns nämligen bara val, och konsekvenser. Att äta en pizza är varken rätt eller fel, men det ger andra konsekvenser än att inte äta den. Att inte äta något alls på en vecka är inte heller varken rätt eller fel, men ger andra konsekvenser än att göra det.

Sedan fick jag tänka efter själv och först svara på frågan

vad blir konsekvensen av att fortsätta leva som du gör nu?

Mitt svar blev: att jag troligtvis fortsätter gå upp i vikt. Att jag fortsätter hata mig själv, fortsätter vara olycklig för det, fortsätter begränsa mig i det jag vill göra. Kanske dessutom att jag inte fortsätter vara frisk, utan drabbas av någon sjukdom.

Efter det fick jag så svara på frågan

vad blir konsekvensen av att du bryter mönstret och lever mer hälsosamt?

Jag svarade: att jag blir mer tillfreds med mig själv. Att jag kan bli den jag känner innerst inne att jag är. Att maten och självhatet inte har makten över mitt liv längre. Att jag kan välja hur jag vill leva och vad jag vill göra.

För mig var det en revolution inuti mig när jag tänkte på det på det sättet. Det låter logiskt, men ingenting är ju logiskt när det handlar om känslor och tankar.

Det här är ju så klart heller ingen magisk, enkel lösning. Men för mig var det så skönt att lyfta bort värderingen, och införa medvetenheten. Jag är inte en sämre människa för att jag äter godis. Men jag gör mig själv medveten om vad konsekvenserna av att göra det är. Och det är bra mycket lättare att leva med att ha gjort ett aktivt val, än att skuldbelägga något som man "vet" var fel.

Terapin, 1

En av de första sakerna vi pratade om var något som heter energicirkeln

(läs mer här).

Man kan, förenklat, beskriva det så här:

Energicirkeln är ett av gestaltterapins grundbegrepp. Tänk dig ett cirkelförlopp som börjar med en händelse eller en obalans i tillvaron, till exempel en känsla av törst. Den förvandlas strax till en medveten tanke: att dricka. Nästa steg är att mobilisera energi och gå till handling, att gå till vattenkranen. Medan du dricker uppstår kontakt mellan tanke och känsla: ”Jag känner att jag dricker och jag känner hur det påverkar mig”. Cirkeln sluts genom att törsten försvinner och du är fri att gå vidare i en ny energicirkel. Men om det uppstår ett hinder, om du till exempel inte känner att du är törstig eller inte kan mobilisera kraft att dricka, eller helt enkelt är medveten om det men väljer att inte bry dig om det – då är händelsen oavslutad, vilket binder energi och gör det svårt att komma vidare. Kanske inte så farligt om det bara handlar om att dricka vatten någon gång, men värre om det gäller livets viktiga skeden och vägval. (Källa.)

När det handlar om törst låter och är det enkelt, men när det handlar om andra saker är det svårare. Poängen att vi följer detta mönster vid varje händelse eller obalans som uppstår i våra liv. Ibland fullföljer vi cirkeln och går igenom alla stegen, men ibland, eller ofta, stannar vi någonstans på vägen, gör ett stopp.

Det kan till exempel vara att se att någon ringer, men låta bli att svara. Tänka att man inte vill facea den personen just då, att man inte orkar tala om hur man mår, eller kanske ännu hellre inte orkar tala om att man inte vill tala om hur man mår. Då stannar man till, går inte vidare i cirkeln utan stoppar liksom huvudet i sanden och låtsas som att det inte har hänt.

Eller så kanske man står i en provhytt och provar byxor. Är man överviktig är ju detta en riktig pina, och det behövs inte mycket för att det ska förstöra dagen eller kanske till och med veckan. Att inga byxor passar för att man är för tjock kan vara obalansen som uppstår. Antingen möter man den känslan och handskas med den, fullföljer cirkeln, eller så stannar man till på vägen. Och går kanske hem och hetsäter för att döva känslan. Man låtsas som att händelsen inte har hänt.

Jag har blivit mycket mer medveten sedan vi pratade om detta. Medveten om hur jag gör nu, men också hur jag har gjort tidigare i livet. När det gäller maten har jag sällan gått hela cirkeln runt. Jag har stannat tidigt, tänkt "det är ingen idé", och ätit. För mycket. För onyttigt. Och av fel anledning.

Räddningen: terapi

När livet tog stopp fick jag en tid hos en terapeut. Jag fick omedelbar bra kontakt med henne och hon hjälpte mig mycket bara genom att säga: du har drabbats av en depression. Du behöver komma till en läkare.

Sedan gick även hon på semester, men sedan en månad tillbaka går jag till henne en gång i veckan. Hon är gestaltterapeut.

Sedan jag började där är mitt hem fyllt av lappar, collage och foton på mig själv. Jag jobbar med det vi pratar om, jag tar in det, funderar på det, och räds inte tankarna utan välkomnar dem.

Detta har hänt

Tidigare i år tog mitt liv stopp. Jag kom inte upp ur sängen, väggarna snurrade, jag fick panikångest och min kropp blev fullkomligt utmattad. Jag har nu inte jobbat alls utan har varit sjukskriven hela sommaren för depression.


Jag har haft självmordstankar och självskadetankar, jag har kämpat varje dag för att klara av varadagliga saker såsom att duscha eller gå till affären. Jag har träffat läkare, psykologer och terapeuter, och jag har börjat medicinera med SSRI.


Jag mår mycket bättre nu. Det är helt fantastiskt, det känns som att jag har fått tillbaka livet. Jag har fått tillbaka gåvan som är livet. SSRI har gett mig mitt liv tillbaka. Jag känner igen mig själv, inte bara hur jag var i våras innan jag blev akut dålig, utan hur jag var för flera år sedan. Den som faktiskt är jag. Medicin är inte för alla, men det är definitivt för mig. Jag ska nu äta den ett år framåt till att börja med.


Jag har fått bra hjälp av sjukvården, med undantaget att allt stängde över sommaren. Allt stängde och hade jag inte haft min familj och mina vänner så hade jag inte klarat mig. Det är jag säker på. De har sett till att jag har ätit, kommit utan för dörren varje dag, och gjort andra saker än bara sitta inne och gräva ner mig i ångest. Jag är dem för evigt tacksam.


Jag fick psykologhjälp av vårdcentralen men även han har haft semester nästan hela sommaren. Jag har istället påbörjat terapi i privat regi, jag återkommer mer till det i fler inlägg. Det hjälper mig otroligt mycket.


Och snart börjar jag jobba igen.

Inom kort

Jag är snart tillbaka.

Hold on.

Paus - på riktigt

Jag är sjukskriven för depression. Bloggen ligger i vila.

Ta hand om er, så tar jag hand om mig. Och så hörs vi längre fram.

Nytt fokus

Det bästa med att ha fattat ett beslut, är att tankarna får vara nya ett tag. Jag får fokusera på något nytt, något positivt, ett försök. Så länge, ett helt liv men också en tung, tung vår, var mina tankar uppfylla av: jag är för fet. Jag är så fet. Jag orkar ingenting. Jag är inte lycklig. Jag mår inte bra. Jag klarar ingenting.

Nu, ett försök. Vet ingenting om resultat än men åh så skönt det är att kunna tänka på något annat. Hur jag ska göra. Vad jag ska göra. Att det kanske leder till något bra. Att jag ska ge det en chans.
Att jag faktiskt gör något.

Luften är redan lättare att andas.